”Vilse i Kiev, ja vi är vilse i Kiev, vilse i Kiiiiieeeev” – skanderades det i tunnelbanegångarna både på väg till matchen mot Ukraina och den mot England. Vi var en gul skara på 30 personer som irrade omkring och letade efter vägen till Camp Swedens uppladdning varifrån marschen mot arenan skulle avgå. Men vi hade fel. Egentligen var vi inte vilse alls. Vi tog ett par omvägar men vi kom ändå fram till samlingsplatsen i tid. Vi kanske åkte två tunnelbanestationer för mycket åt än det ena, än det andra hållet. Men till slut var vi framme vid målet.
Sveriges landslag kom inte ända fram till målet. De stannade nere i tunnelbanegångarna och lekte rysk roulette med spåret. Hoppade ner, hoppade upp – och blev till slut överkörda av ett engelskt lokomotiv.
Hoppet är ute för oss här i Kiev. Det är ångestladdat att vara inne i centrum och se alla andra glada supportrar. Vi gömmer oss på ön, dricker öl, grillar och försöker låtsas som att det är vilken vanlig tältsemester som helst.
Och vet ni vad? Det går hur bra som helst.
En del svenskar åkte hem så fort de bara kunde efter englandsmatchen. Med hesa halsar och ryggar som tyngdes ner av packningen. Med en bitter eftersmak av det som skulle kunnat bli fantastiskt. Med drömmarna krossade. Men vi och många med oss börjar snacka om VM-kvalet. Vi snackar om hur vi ska kunna ta oss ända till Brasilien. Det är ju faktiskt bara två år kvar. Så vi sitter här i Kiev, där det regnade som mest när hoppet var ute.
Men nu skiner solen.
Sofie & Sonja